ETT LIV UTAN RÖTTER

På sjuttio- och åttiotalet var internationella adoptioner till Sverige som störst. Daniel Gustavsson är ett av alla barn som kom till Sverige under den tiden. Barnen från då är vuxna idag, men en inte obetydande del har ett halvt liv av psykisk ohälsa bakom sig.

– Jag har antagligen det värsta bakom mig, säger Daniel idag när han blickar tillbaka.

– Det här är lyx, många adopterade har inte tillgång till det här. Många vet inte någonting, säger Daniel Gustavsson med brevet från sin biologiska pappa i händerna. Brevet kom i slutet av åttiotalet när Daniel var nio år och då hade bott hos sin adoptivfamilj i Växjö i åtta år. Det var enda gången som han hörde något från sin ursprungsfamilj i Sydkorea.

Vi sitter på en bänk i skuggan i Ruddalen. Det är blåsigt den här dagen i Göteborg och trädtopparna vajar långsamt i vinden runt oss. En bit bort hörs ljud från en byggarbetsplats som blandas med rop från en fotbollsträning, medan Daniel berättar att han nyligen fick veta att hans biologiska pappa dog tre år efter brevet dök upp i Växjö. I samma veva berättar han att ett brev från den svenska adoptionsbyrån är på väg till hans biologiska mamma i Sydkorea i detta nu, där hon får veta att Daniel försöker få kontakt med henne. Det har gått 43 år sedan de sågs, men Daniel var för liten för att ha något minne av det.

Efter en stund i den ovälkomnande skuggan förflyttar vi oss på stigarna på vilka han har tagit otaliga promenader till en stenklippa i solen. Men vi rör oss inte bara geografiskt utan förflyttar oss även i tiden, till sjuttiotalets sista år, året Daniel föddes. Han såg dagens ljus som sjätte och yngsta barnet i en familj i en förort till sydkoreanska storstaden Daegu. Från sina adoptionspapper vet han att han föddes på grund av misslyckad prevention, där familjefadern nyss hade misst sitt jobb och därför hade svårt att försörja familjen och ännu ett barn. Pappan hade istället försökt få en inkomst genom att måla tavlor, men pengarna räckte inte och familjen valde att ta kontakt med en adoptionsbyrå för att hitta en ny familj till Young Cheul, som Daniel hette då. Efter en tid hos en fosterfamilj i Sydkorea, där han hämtade sig från att vara undernärd, hade adoptionsbyrån i Sydkorea hittat en adoptivfamilj i Sverige och några månader senare hade han fått ett nytt hem i Småland.

För inte så länge sedan hade det inte varit tänkbart för Daniel att prata om sin bakgrund. Men när hans svenska pappa gick bort i vintras, fyra år efter mammans bortgång, kom för länge sedan undantryckta tankar upp till ytan.

– Det var som att öppna en dörr som nu står på glänt, säger han och syftar på sin bakgrund som adopterad och menar att det kommer ett helt paket av saker att förhålla sig till med den medvetenheten. Frågor som inte tycks ta slut rusar förbi oavbrutet i raskt tempo:

– Vad tänkte min mamma när hon lämnade bort mig? Ville hon se mig igen? Hur hade det blivit om jag hade fått träffa min pappa igen? Varför lämnade de bort mig? Det kommer ett helt paket av frågeställningar, vilket också innebär ett helt paket av starka känslor, fortsätter han.

Obesvarade frågor, överväldigande känslor och en förvirring kring den egna identiteten var inte lätt att hantera varken som barn, tonåring eller som vuxen. Redan som barn förstod Daniel att han såg annorlunda ut, eftersom andra skolbarn påpekade hans utseende. Senare kunde han också bli retad för det och bli kallad kines eller japan, vilket han upplevde som väldigt sårande.

– För mig blev det skällsord. Jag känner mig ju svensk. Så att hela tiden blir kallad för något annat, det var jobbigt, minns Daniel.

Psykoanalytikern Erik Erikson menade redan på 1960-talet att varje människa för sig själv skapar beskrivningar som återspeglar ens identitet. Identitetsmarkörer som andra skapar och ålägger en, vilka man inte har förankrat i sig själv, är ofta jobbiga att hantera och kan leda till ett psykologiskt trauma.

Så när brevet från hans pappa i Sydkorea kom, frågade hans mamma i Sverige om han ville ha kontakt med sin biologiska familj. Eftersom Daniel redan hade känt att han inte var som andra, tog han avstånd från den tanken.

– Jag ville inte gå åt det hållet. Jag ville gå åt det andra hållet, för jag ville ju bara passa in. Det är det jag har velat hela mitt liv. Vara som vem som helst. Vara vanlig liksom, säger han. Under samtalet uppstår ibland längre pauser av tystnad och det verkar som om han söker svar inom sig. Efter en stund fortsätter han:

– När jag kom hit var tanken med adoptionen att jag skulle bli assimilerad. Sedan märker jag när jag växer upp att jag inte är det på olika subtila sätt. Jag får blickar och kommentarer hela tiden och blir ifrågasatt på olika sätt. Det hade man ju verkligen behövt prata om under hela sin uppväxt, men då har man blivit helt lämnat i det och känslan har bara blivit ett enda stort frågetecken, säger han.

Det ständiga ifrågasättandet han mötte som barn kom att intensifieras under tonåren och gjorde honom så småningom misstänksam mot främmande människor. Det var svårt att känna tillit till andra och övergivenhetskänslor tog ett grepp om honom när det tog slut med flickvänner. Separationer blev outhärdliga till den grad att han fick självmordstankar och även försökte ta livet av sig. I hans tidiga vuxenår hade slutligen relationen till alkoholen blivit hans mest intima. Vid det här laget började Daniel leva ett dubbelliv, där han genom ett enklare jobb finansierade sitt eget försvinnande, som han uttrycker det idag. Alkoholmissbruket höll han hemligt för sin omgivning, en omgivning som blev mindre och mindre med tiden. Flera självmordsförsök ledde till inläggningar på psykiatriska kliniker vilka han utskrevs från utan direkt plan att hjälpa honom vidare.

– Ingenstans verkar man ha tänkt tanken att det kanske är något med den här killen, säger han.

Även om det finns många adopterade personer som inte lider av psykisk ohälsa, så visar flera svenska och internationella studier att självmord är mer än dubbelt så vanligt bland utlandsadopterade och att de löper större risk för psykisk ohälsa och missbruk än genomsnittsbefolkningen. Trots detta har många av de adopterade inte fått adekvat hjälp, varken tidigare i livet eller som vuxna.

Natte Hillerberg, läkare inom psykiatrin i Stockholm, har under flera år slagit larm om den akuta och allvarliga situationen för utlandsadopterade. Enligt henne saknas det traumainformerad personal som är utbildad inom adoption och specialiserad på bakomliggande trauman och brister i tidig omvårdnad.

– I Sverige betraktar man fortfarande ofta bara fysiskt livshotande händelser som trauma, till exempel en bilolycka. Det är en extremt missvisande syn på trauma, för det centrala är inte vad som faktiskt sker utan det centrala är vad individen upplever, förklarar Natte Hillerberg.

– Vi behöver inrätta specialistmottagningar och kompetenscentrum som har kunskap om vård för vuxna adopterade, men som också tillhandahåller juridisk hjälp och assistans vid tolkbehov och röttersökande, är hennes uppmaning.

När våren har förvandlat Ruddalen till en grön oas har det varit exakt fyra år sedan Daniel bröt med alkoholen. Bakom honom ligger ett femton års långt missbruk där han var full varje kväll. När han till slut kände sig själsligt död och existentiellt ensam insåg han att det inte var så han ville leva.

I samma veva som han förstod sitt problem och missbruk tog han kontakt med en självhjälpsgrupp och valde att ersätta sina mentala spärrar med ett öppnare sinnelag. På den vägen kom han i kontakt med Gud.

– Det var en fin kraft, som har inneburit väldigt mycket hopp för mig. Gud är egentligen tre ord för mig: hopp, mod och tillit, säger Daniel.

Både självhjälpsgruppen och tron på Gud beskriver han som en viktig källa till att vinna tillit till andra människor igen. Även många timmar KBT-terapi och samtal med en traumaterapeut har varit och fortsätter att vara ett viktigt stöd i Daniels tillfrisknande.

När han blickar tillbaka förstår han att mycket av hans tankar tidigare gick ut på att misstro andra och sig själv, som ett resultat av negativa erfarenheter tidigare i livet.

– Därför har jag testat att göra tvärtom i några år nu och välja tilliten, så Gud är egentligen sammanlänkat med KBT för mig, säger Daniel och skrattar över sin egen liknelse.

Även om tron som han beskriver som sin källa till nykterhet idag har blivit väldigt viktig för honom, så fortsätter traumaterapin vara kostsam och en utgift han starkt ifrågasätter.

– Det borde finnas samtalsstöd och ekonomisk hjälp för adopterade, dels för återresor och rotsökning, dels för terapi och själva läkandeprocessen. Det kostar tid och energi och det betyder att det blir svårt att upprätthålla ett normalt liv, menar han.

Hans insikter ledde till en önskan i honom att hjälpa andra och idag arbetar han som samtalsterapeut på ett behandlingshem för missbruk i Göteborg.

På grund av hans personliga erfarenheter och liknande berättelser från andra utlandsadopterade ställer sig Daniel kritiskt mot adoptioner idag och undrar:

– Vad gjorde man från vårdens eller omvärldens sida? Ja, man blundade antagligen och hoppades på det bästa, säger han med en besviken underton och den tidigare övergivenhetskänslan klingar igenom.

– Jag tänker att mycket smärta hade besparats mig om det hade funnits adekvat hjälp tidigare, fortsätter han och hoppas på förändringar för adopterade.

På ett personligt plan är det ovisst om han någonsin kommer få träffa sin biologiska mamma eller hans fyra syskon igen. Men i brevet som hans pappa skickade 1988 och som Daniel länge hade hållit borta från sig omnämndes en syster, ursprungsfamiljens femte barn, som adopterades till Norge fem år innan Daniel föddes.

– Jag har alltid undrat hur hon ser ut, hon som ska ha bott så nära. Och hur hon är och hur det skulle vara att träffa henne.

[Published in Göteborgs-Posten (2022-08-21) and this longer version in Dagen (2022-10-14), both Swedish newspapers]

The item was added to the cart